8 mars 2020. Hade samlat alla mina fina familjemedlemmar i min lägenhet, det var min 30-årsdag och jag längtade så efter att få träffa alla igen, och kom gjorde de. Fyllde mitt liv med kärlek, tårta och kort som gjorde mig gråtfärdig. Man började prata om coronakrisen men inte kunde jag tänka på det – jag skulle ju fylla år. Jag bad dom att nä kan vi inte bara vara glada nu? Så vi bytte samtalsämne och diskuterade vinkällare, om marsipan från Norge och minnen.

14 mars 2020. Nästa samling var med mina vänner. En lördag och vi skulle ha fest – barnkalas var temat. För är man född 8 mars och ens mamma är feminist, tja då är barnkalas inte särskilt vanligt. Och de kom, 10 härliga människor med Hubbabubba i fickorna, och tomtebloss och vi lekte sätta svansen på grisen, utklädda till sagofigurer. Jag var utklädd till Tingeling och ju längre tiden gick desto mer krossade blev mina vingar, tills dess Annie släppte kommentaren ”Nu ser du ut mer ut som en ledsen insekt än nåt annat”.

Jag grät igen för mina vänner hade samlat ihop till en cykel åt mig, eftersom min förra blev stulen, och i sann demokratisk anda röstat om vilken cykel jag skulle få. Röd och fin blev den och den tanken hade jag aldrig haft – att få så mycket kärlek att man gemensamt köper en cykel till mig. Sen åt vi mat, togg bilder och körde quiz innan vi dansade in på småtimmarna.

Och samtidigt så gnagade den där oron i mig, den vi nog alla känner. Om corona och om sjukdomar. En av mina vänner, Anatoliy, sa stödigt att det nog inte var så farligt. Och jag skratta och höll med, men skurade ändå hela lägenheten med den handsprit jag köpt tidigare när min son var magsjuk. Både innan och efter festen.

19 mars 2020. Träffade min vän Karin av en slump när jag var på väg ut för att ta min dagliga kvällspromenad på Stumholmen. Den stadsdel som i min mening är vackrast där jag bor. Hon gav mig en snabb kram och sen skyggade hon och sa ”Nej just ja, man skulle inte kramas. Förlåt!” Frågade henne om hon ville gå promenaden med mig och vi diskuterade livet medan vi höll avstånd, nån meter ifrån varandra.

Idag är det 29 mars 2020. Och när jag skriver detta har än mer hänt. Min vän Celina har beslutat sig för att åka hem till sina föräldrar – ifall det blir karantän. Vi åt pizza i snålblåsten, på Elsa’s som är vårt stammisställe. Konversationen gick trögt, förmodligen på grund av sorgen vi båda kände över att säga hej då. ”När jag äntligen hittat vänner här – när jag äntligen funnit mitt sammanhang här i Karlskrona så händer en pandemi. Men vi alla vill väl vara hemma nära familjen nu när livet är osäkert. Men du – jag kommer tillbaka till sommaren!” Jag gav henne två kramar, för även om man inte ska, så behövde jag.

Låt oss hoppas det att Celina är tillbaka till sommaren. Att våren är mild, vacker och god mot oss alla, att karantänen och avståndet hjälper. Att den kurvan vi alla i hela världen spänner ögonen i vänder ner. Att alla som oroar sig finner tröst.

Men i mig, när jag nu sitter här på kvällen och ser ut över det hav jag älskar. Att livet, festerna, födelsedagarna, kramarna, närheten, pizzan på stammisstället, att allt det är satt på paus till slutet av sommaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s