you’re only unproductive by the standards of the world we lived in two months ago – and that world is gone now

Fredag och jag sitter hemma. Inte många planer idag – hur ska man egentligen planera ett liv när allting hänger på en lös tråd och allting ändras från en dag till en annan? Jag jobbar ju mestadels från datorn och telefonen, men nu har hela livet blivit därigenom. Zoom har blivit mitt vardagsrum. Märker det mest av att jag fryser så mycket – när jag sitter still framför en skärm. Kylan tränger igenom märg och ben – som den extroverta person jag är så behöver jag mänsklig värme för att må bra. Att skriva och zooma är en extrovert som jag, som koffein för en som lider av sömnbrist.

Produktiviten har blivit därefter, vissa dagar jobbar jag från 8 till 20, andra dagar skriver jag en mening och jag hinner inte riktigt med något av det jag försätter mig. Istället möblerar jag om, fixar hemma och ska nu tömma förrådet i helgen. Ibland äter jag som jag vore 15 igen och knappt visste hur man satte på spisen. Och ibland tränar jag så hårt att jag faller ner i sömn vid åtta på kvällen, bredvid min son i soffan. När det inte finns en rutin så är dagarna som leken man lekte på skolgården: kasta upp ett gäng stenar och försöka fånga så många som möjligt. Ibland fångar man en handfull. Nån gång inte en enda.

Men som titeln på detta inlägg lyder – you’re only unproductive by the standards of the world we lived in two months ago – and that world is gone now. Det tar jag med mig nu i helgen – och får försöka hitta något sätt att överleva i ett samhälle med social distans.

Vecka 20

Livet livet – vad gör du med mig. Jag bröt ihop förra onsdagen och grät natten igenom. Det var förlösande – alla dämningar har brustit och jag är redo att gå vidare på något sätt. Jag har inte gråtit på år, men nu gjorde jag det. Jag behövde nog det, efter denna våren som inte blev som jag tänkte mig. Förlösande som sagt.

Istället ska jag fokusera på att komma till mamma som nyss fått 6 urgulliga kattungar med namn som Appel Jack, Fluttershy och Forest Rain och att försöka mig på en 8.5 km vandring med min son till helgen, sova över på något vackert ställe och bara lyssna på musik och fågelsång blandat. Naturen är min stora kärlek i livet – och ärligt talat, det finns inget bättre än att borsta tänderna vid en sjö vid solnedgången och se gässen lägga sina små på ön mitt i sjön. Kattungar och borsta tänderna vid en sjö – inga fler planer behövs.

Vecka 19

Första måndagen i maj på 20-talet och världen har hängt upp ”Sorry we are closed”-skylten. Tomma gator, inga kramar och nyheterna har jag slutat att läsa för man möts bara av c-ordet. Har blivit mättad på katastroftänk – förmodligen för att jag jobbar med katastroftänk till vardags – och blev faktiskt glad när jag insåg att denna första måndagen sammanföll med ”May the 4th”-dagen, det är nu om någonsin vi behöver en verklighetsflykt. Att fly in i böckernas värld, i filmens, i musikens, att få fantisera om något alldagligt eller om något fantastiskt orealistiskt som att det finns ett helt imperium av planeter att besöka i en galax långt långt borta. Fast det verkar som att det finns närmare oss än vi tror.

”Vi lever i en märklig tid” är den fras man får höra mest av alla just nu. Trots att jag inte vill tänka på corona, på katastrofen, så är denna vår fastnaglad i mitt minne. Jag kommer alltid minnas denna våren – den våren jag fyllde 30. Jag har gått in i någon slags krisberedskap hemma ändå, och köper brandfiltar hit och handsprit dit. Som om en brandfilt skulle hjälpa mot ett virus, men jag behöver göra något som skapar en känsla av trygghet. Jag kan inte få corona att försvinna, men jag kanske kan släcka en brand.

När jag var och handlade potatis på torget så skrek en kvinna på mig i kön. ”KOM INTE HIT!” – jag förundrades och blev ledsen, jag försöker ju ändå göra rätt och höll vad jag tyckte var lagom avstånd. Men vissa blir arga när de blir rädda, och i slutändan så sitter vi ju i detta tillsammans allihopa. De flesta försöker ändå göra rätt, stå på tejpmarkeringar och låter saker ta sin tid. Lutar sig inte bakom plastväggar och hostar inte rätt ut. Ingen stress, det är faktiskt det finaste med detta ändå, stressen i samhället verkar ha försvunnit. Till och med på sjukhuset. För två veckor sen hade jag ju min biopsi och läkaren jag träffade, hon berättade att kirurgerna och ortopederna gick runt på avdelning efter avdelning för att hitta något att jobba med – för att de hade så tråkigt. Min fantasi skenade på en gång, att en kirurg och en ortoped nästintill slogs med varandra för att ta över en patient som i nån scen från Scrubs.

Världen är pissig just nu, och många försöker använda corona som en ursäkt för vad deras agenda nu är, men vissa saker, är ändå rätt fina. AW på Zoom, alla små paket som folk skickar och att få inkorgen på messenger full av bilder på min brorson. Att det är mer människor i skogen än i stan. Att några av mina vänner vågade ta språnget och öppna ett café mitt under krisen. Att sånt som vi tog som självklarheter inte nödvändigtvis behöver vara självklara. Förändring är skitläskigt men kanske kan vissa förändringar vara bra. Jag hoppas, för oss allra flesta, att vi kommer ur denna krisen lite starkare. Och att vi får kramas igen.

Fram tills dess – May the 4th be with you.